Mediernas koppling till underrättelsetjänster
/ Till mediekritik / Jan Olof Rönn 04 07 11

Debatten om kopplingen mellan medierna och underrättelsetjänsterna och deras lögner är intressant.
De är ju beroende av varandra och samarbetar hela tiden.
Ingen av dem skulle kunna fungera utan den andre.
Det finns otaliga exempel på att journalister varit agenter för olika
länders "hemliga" Säpos. Detta gjorde de naturligtvis inte utan att deras
chefer och redaktörer visste om det och stödde det.
Även författare och vetenskapsmän har ställt upp, som de säkert har trott,
för "nationens säkerhet" och lånade sig till spioneri inför "hotet mot den
fria världen".

Hela kalla kriget skapade den atmosfär, där detta måste ha känts rätt och
naturligt. Numera finns det dokumentation, som tydligt visar att väst
åtminstone från Churchills Fultontal om "järnridån genom Europa", medvetet
och systematiskt beskrev det krigshärjade Sovjet som ett hot mot oss, "den
fria världen", fast de visste att det inte var sant.
För att göra detta hot trovärdigt måste västs säkerhetsorganisationer
presentera bevis. Sovjets vapenarsenaler från stridsvagnar till atomvapen
överdrevs systematiskt. Ingen ifrågasatte dessa uppgifter - liksom inga
svenska medier ifrågasatte Powells lögner i FN år 2003 om Saddams
massförstörelsevapen. Att ifrågasätta dessa "hot" beskrevs av våra mediers
ledarsidor som att stödja Saddam - eller på Sovjets tid, att vara åtminstone
naiv eller "mjuk" mot kommunismen.
Att medierna och politikerna lyckades med att skapa sin hotbild, bevisas
bland annat av att de under sjutton år kunde rapportera att mellan sex och
sju tusen sovjetiska ubåtar kränkte våra farvatten. Att vår Kustbevakning
inte blev tillfrågade om dessa kränkningar och än mindre bekräftade dem, var
medierna inte lika angelägna att rapportera om. (Detta att inte fråga eller
kolla, att begrava, en historia är en av de mest förfinade teknikerna i
mediernas "nyhetsförmedling".)

Som chef för CIA "hjälpte" Allen Dulles sin bror utrikesministern med de
"upplysningar" han behövde för att kunna motivera sin utrikespolitik mot
Sovjet. Ronald Reagan kunde på sin tid påstå att Nicaraguas stridsvagnar
bara var två dagsmarscher från Texas och att deras MIG-plan, (som de inte
heller hade) var ännu närmare. CIA visste naturligtvis att detta inte var
sant, men hur skulle det se ut om de anklagade sin president för lögn?

Allt detta är känt för de flesta.
Den intressanta frågan blir; vad är det som gör att CIA:s, Bushs, Blairs och
andras lögner nu diskuteras i medierna?
Det har ju fram till nu varit näst intill dödstyst om detta. Vad har hänt?
Jag tror att det är ett tecken på en stor kris.

Jag tror, att det handlar om trovärdighet.
Medierna har under en längre tid och kanske framförallt efter Sovjets fall
och Internets och andra alternativa nyhetskällor framväxt, hamnat i en allt
djupare förtroendekris. Människor jorden runt tror inte längre på sina
mediers påstående om t ex globaliseringens, som den nu ser ut, välsignelser
för alla på jorden. Femton miljoner demonstrerade mot Irakkriget innan det
ens hade börjat. WB, IMF och World Economic Forum får mötas på avlägsna öar
på arabiska halvön för att inte störas av demonstrationer. Mätningar i många
länder visar att förtroendet för medierna minskar. Mediernas roll i Italien
och Venezuela som aktörer i politiken blir tydlig och bidrar till misstron.
Misstron för politiker och säkerhetstjänster minskar också.

Vad måste man göra för att återfå ett förlorat förtroende?
Denna fråga är mycket sannolikt en av de mest diskuterade av de flesta
länders redaktioner och säkerhetstjänster.
Jag tror att man försöker göra det som är vanligt och naturligt till att
vara undantag.

Enstaka gånger har CIA bedömt något fel, vill man att vi skall tro. Detta är
säkert sant, men det förändrar inte att det är CIA:s uppgift att bedöma
"fel" eller "rätt" beroende på hur man ser det. Det vill säga, göra de
bedömningar, som gynnar det som påstås vara "nationens säkerhet", hur detta
än stämmer med verkligheten..
MI 5, säger man nu, kan ha dabbat sig om Saddam, eller troligen inte; kanske
till och med är det Blair som gjort det. Skulden för det undantag, som vi
skall tro att det gäller, måste kanske placeras så högt upp i hierarkin att
det skall framstå som trovärdigt. Om CIA:s chef eller kanske Blair och Bush,
måste gå, så borde alla medborgare förstå att vi tar allvarligt på detta och
att vi inte gör så här hela tiden.
Att detta verkligen var ett undantag, som vi nu reagerat kraftigt på.

Alternativen är få; antingen medger vi att våra politiker, medier och
säkerhetstjänster gemensamt ljuger för oss och systematiskt för oss bakom
ljuset eller så offrar vi någon/några för att "bevisa" att just detta
"misstag" var ett undantag. Om det krävs att offra någon ovanför Tenent
eller MI5 chef så är det värt det.
Alternativet är ett totalt misstroende från en majoritet av befolkningen.
Konsekvenserna kan bli oerhörda. (De kanske kommer att bli det även om man
offrar någon eller några.)

Överdriver jag detta? Jag tror inte det.
Under hela mitt liv har jag studerat medierna och nyhetsförmedling. Aldrig
förut har jag sett denna debatt om säkerhetstjänsters, mediers och
politikers roll i samband med trovärdighet. Det genomgående har varit, mest
tydligt under det kalla kriget, att VI måste tro på våra myndigheter och
medier.
Det var DOM som ljög och lurades.
Aldrig förut har det varit ett så offentligt, långvarigt och uppenbart
ifrågasättande om de som representerar oss. Att delvis erkänna att man har
ljugit.
Ordföranden i den Parlamentarikerkommissionen som undersökte hur mordet på
Palme (inte) hade utretts sa om de s k privatspanarna:"Jag förstår inte
varför ni misstror polisen. Vi måste ju kunna lita på polisen."

Ja, just det. Samhället står och faller med att medborgarna tror på sina
ledare och myndigheter.
När det nu visar sig att många inte gör det, blir våra ledare bekymrade.
Jag känner mig lite gladare över att de inte lika lätt kan fortsätta att
ljuga.

Hälsningar

Jan-Olof Rönn